Köttinspektionen Dans

×

Koreografi för oss cirkulerar kring det som görs; hur, var och vad som görs. Beskrivet som ett verktyg skulle det kunna liknas vid ett analytiskt verktyg för görande, för att drömma om framtida göranden såväl som att strukturera, planera och omvärdera det gjorda. Vi ser konstens styrka som nödvändigt experimentell, en omkullkastande och absolut livsbejakande energi. Årets programserie lyfter fram konstnärer och konstnärskap som utmanar sitt eget medium för att formulera existentiella och politiska frågeställningar istället för att komma med färdigformulerade svar, och som med mod behandlar sin publik som en outbytbar del av själva föreställningen, som en jämlik diskussionspartner.

Fem söndagar under året möter Köttinspektionen Dans sin publik genom serien Sunday Circles, vilket är en inbjudan att delta och forma Köttinspektionen Dans som en plats för experimentell danskonst, diskurs, kollektiva processer och kunskapsutbyte. Programserien är tudelad; dels består den av “koreograferade läsecirklar”, ledda av inbjudna koreografer. Genom koreografernas praktik och blick får vi möjlighet att erfara läsning ur just deras metoder och perspektiv. Dels kommer varje Sunday Circle att presentera ett gästspel, konstnärskap som på olika sätt närmar sig vår samtid med en kritisk blick och som ofta tar till leken och det lekfulla som verktyg för att utmana och blåsa liv i diskussioner om oss som samhällsvarelser.

Köttinspektionen Dans är alltid gratis.

Vi arbetar på att tillgängliggöra lokalerna. För närvarande går det att besöka lokalerna med rullstol, men tyvärr är toaletten inte rullstolsanpassad.

Köttinspektionen Dans är en gästspelscen och en plats för experimentell dans och koreografi i Uppsala som drivs av koreograferna Tove Salmgren och Kajsa Wadhia. Köttinspektionen är ett konstnärsdrivet kulturhus som ligger i närheten av Uppsala centrum, och delas med konstkollektivet HAKA och Teater C. Information om hela Köttinspektionens program se kottinspektionen.org

Kajsa Wadhia verkar i fälten performance, text och koreografi och har en masterexamen i Nya Performativa Praktiker från DOCH, Stockholm. Hennes konstnärliga praktik rör sig i kontexten av ett överproduktivt och accelererande samhälle och svarar genom att vända utmattning till motstånd och antiklimax till tillfredsställelse. Hon utgör tillsammans med Maria Stiernborg performance-duon The Disengaged Free Jazz Orchestra som undersöker anti-relationell estetik, långsamhet, disorganisering och lathet som konstnärliga verktyg och politiskt motstånd. Tidigare var hon länge verksam i scenkonstkollektivet Arena Baubo. Hon driver tillsammans med Tove Salmgren Köttinspektionen Dans i Uppsala.

Tove Salmgren arbetar med dans, koreografi och performance, som initiativtagare och medarbetare i diverse kontexter och format. Inom fältet är hon verksam som dansare, koreograf, curator och pedagog och hon har en MA i New Performative Practices från DOCH, Stockholm. Hennes arbete handlar om att aktivera en kritisk diskurs rörande subjektivitet och makt, och ofta genom att hegemoniska strukturer inom själva fältet dans och koreografi adresseras och problematiseras. Hon är involverad i diverse konstnärliga samarbeten, som med The Blob där lek/instutition/kritik kopplas samman, i det kuratoriella samarbetet We happen things med konstnärerna Manon Santkin och Moa Franzén, och som en av två konstnärliga ledare för Köttinspektionen Dans, en mötesplats och scen för experimentiell dans och koreografi i Uppsala.

Konstnärer dokumenterar

Inför varje koreograferad läsecirkel bjuds en konstnär in att dokumentera händelsen med uppdraget att svara med sin blick, sitt öra, sin hand eller tanke på läsecirkeln genom ett material som går att trycka på papper. Nedan följer de inbjudna konstnärernas svar på läsecirklarna, i kronologisk följd för Sunday Circles 2016.

Läsecirkel #1 Frida Sandström #2 Zoë Poluch #3 Barkman #4 Moa Franzén
#5 Maria Stiernborg

—————–

Frida Sandström bjöds in till den första läsecirkeln den 3 april 2016, ledd av Manon Santkin.

Avoiding a desktop critique, I ask myself: is it possible to provide a relational critique within a text? One of which the performativity doesn’t have to be outlined or pointed out. It might be a remote communication, a never succeeding attempt to meet.

a remote communication_SundayCircle1_FS
a remote communication_SundayCircle1_FS_page2
a remote communication_SundayCircle1_FS_page3
a remote communication_SundayCircle1_FS_page4a remote communication_SundayCircle1_FS_page5a remote communication_SundayCircle1_FS_page6a remote communication_SundayCircle1_FS_page7

Frida Sandström är konstnär och skribent baserad i Stockholm. Hon har en kandidatexamen i journalistik och verkar nu vid mastersprogrammet Nya performativa praktiker och inom ramen för kursen Performativ kritik vid Stockholms Konstnärliga högskola. Frida arbetar som producent för konstkollektivet MYCKET och sitter i tidskriften Palettens redaktionsråd, samt skriver återkommande för Kunstkritikk och Feministiskt perspektiv. Hon ingår utöver Neshast, i det ostyriga samtalet KAPOFF – likecommentshare tillsammans med konstnären Angelica Falkeling och i ett pågående samtal tillsammans med Moa Franzén och Caroline Taracci, med vilka hon även är gästredaktör för tidskriften Kritikers kommande nummer 39: Rörelse. sandstromfrida.tumblr.com

×

Zoë Poluch bjöds in till den andra läsecirkeln den 5 juni 2016, ledd av Ellen Söderhult.

 

Get going and call it dancing*
He woke up to a burning sensation located an inch from his right nipple. Hot, it thumped like a chunk of fire, a “useless” fire, his own fault for continuing to breast feed despite its absolute redundancy. Maintenance is a drag; it takes all the fucking time. The thought passed quickly over him, barely registering, so used as he was now to his reproductive labour. The sky on the other side of the window was indistinguishably neither day nor night, either in the process of lightening or darkening. Dawn, dusk or the deepest grey of an overcast day at high noon? It didn’t matter or mattered only very slightly; it would soon change.

He heard the rumbling of a machine a couple of kilometres away. It was probably a tractor tilling one of the nearby crops. At the foot of his bed lay “Encyclopedia for Köttis – A library of knowledge in one volume”. He picked up where he had left off one or two sleep cycles earlier, surprised even by his interest. Encyclopedias reminded him of his childhood and he had since tired of this expansive and megalomaniac ambition inherited many sleeps ago from the Greeks.

…Transliterated enkyklios paideia, meaning ”general education” from enkyklios, meaning ”circular, recurrent, required regularly, general” and paideia, meaning ”education, rearing of a child”, he heard the bookish voice of an ancient teacher sermoning on the origins of the term. When did a quest for knowledge turn into a quest for truth? Or was it the quest for truth that propelled a quest for knowledge? Or more importantly – The sourball of every revolution: after the revolution, who’s going to pick up the garbage on Monday morning? His thoughts were unfocused and nearsighted. His inner ear echoed “rearing of a child” and his eyes landed on his lap and his plump breast. Domesticity and reproduction begged new riddles. The question is not: is it true? But: does it work? What new thoughts does it make it possible to think? What new emotions does it make it possible to feel? What new sensations and perceptions does it open in the body?

But: does it work?

To work. His work lived in a body of unadulterated time. The clock time — chronos, the time that can be measured and perceived in units of seconds, minutes, hours — had departed. His existence, together with the babe and in that forcefield of a small room, was devoted to kairos, a manner of time that works for the accomplishment of a crucial action. Crucial action — is that work?

The machine that had rumbled some kilometres away now boomed nearer and as the baby stirred the man’s throat strained and his gathered breath flooded his pursed lips to exhale a cooing shhhhh chhhhh shhhhhhh chhhhh shhhhhhhhhhh shhhhh chhhhh shhhhhhh chhhhh shhhhhhhhhhh shhhhh chhhhh shhhhhhh chhhhh shhhhhhhhhhh shhhhh chhhhh shhhhhhh chhhhh shhhhhhhhhhh shhhhh chhhhh shhhhhhh chhhhh shhhhhhhhhh. The vibration in his chest carried the sucking babe to sleep and in turn the sighing of the babe brought him to sleep. Their limbs entangled, flesh against flesh, sweat leaked from sites of contact and weight. He woke to a wet drop dripping down his arm and his eyes slowly began to take in folds, densities, particulars. Their eyes met and something unbelievable, something in which he would come to wish he had some sort of documentation of in the future, happened. Lying in the darkish room in a bed scattered with papers and an encyclopedia with the hum of a tractor in the background the man with the burning nipple sang You are everything I never knew I wanted and the heart shaped pair of lips poised at the nipple gushed I think I’d miss you even if we’d never met. The man with the burning nipple sang with more urgency It’s been so lonely without u here Like a bird without a song Nothing can stop these lonely tears from falling Tell me baby where did I go wrong and the small babe responded with a gleeful seriousness if we have the habit of freedom and the courage to write exactly what we think; if we escape a little from the common sitting–room and see human beings not always in their relation to each other but in relation to reality; and the sky. too, and the trees or whatever it may be in themselves; if we look past Milton’s bogey, for no human being should shut out the view; if we face the fact, for it is a fact, that there is no arm to cling to, but that we go alone and that our relation is to the world of reality and not only to the world of men and women, then the opportunity will come and the dead poet who was Shakespeare’s sister will put on the body which she has so often laid down.

He roused from his slumber, soothed at first and then slightly troubled by the total intimacy of the exchange. When thinking about it later, he felt confused, even awkward, about the emerging, unequal nature of this new relationship. Much later, he would start to contest this moment’s facticity, feeling perplexed as to whether it was actually said, as to where it came from. Here, the idea of authorship and ownership gets very confusing considering maybe the act of using, naming or claiming or stealing authorship as making.

The man’s attention shifted back to the rhythmic sucking, a tidal sort of tugging at the centre of his breast. It had gathered impressive strength. He lay there in the neither day nor night, in the bed, on the sofa, on the floor, in the bathtub, on the roof, or on whatever promising surface he would find horizontal relief. His eyes rested on the “Encyclopedia for Köttis”, his ears half heartedly tracking the tractor while the percussive tugging and sucking on his nipple coaxed him back to sleep. Voices boomed in unison:

UUUUUUGGGGGHHHHHHHHHHUUUUUUUUBBBBBWWWEEERRRTTTTTTAALLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLAAAAAAAAAAAAAAROOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO SSSSSSSSSSTTTTTTTTTTRUUUUUUUUUUMMMMMPPPPPPPPLLLLLAAAAAATTTTSSSSSSSVAAAAAAAAAAAADPRRRRRRRRRAAAAATTTEEEEEEEEEEEEEEEEERRRRVIIIIIIIIIIIIIIOMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAGGG KÄNNNNNNNNNNNNNERRRRRRRRRRRRMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIGGGGGGGGGGGGHEEEEEEEEEEELLLLLTPPAAAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSSIIIIIIIIIIIIIIIIIIVVVVVVV

— or —

“I have not the pleasure of understanding you,” said she, when she finished her speech. ”Of what are you talking?”

The room is cavernous, the light dim. The walls are damp and there is a smell that is hard to place. He sits in the innermost chamber of a former abattoir and imagines it has something to do with meat. They slaughtered horses and then lambs here, and then years later, a small group would gather to witness rituals – miscellaneous rites of commemoration for collectivity, for the experimental embodiment of political theory, for the aesthetic pleasure of watching dancing bodies, for the continuation of the social democratic state. He sits in the darkened room with 16 sitting and lying others in a circle around nothing, a 21st century hearth. There is a lamp, a rich voice. There are beds covered with unmatching, used bed linens. The people in the quasi-circle are adult aged, from mid-twenties to mid-sixties. There are leaders that behave unlike leaders he has been led by before. They have a stack of white papers stapled into bunches of 10, decorated with black text that the circle sitters share. He doesn’t know if he’s part of this seance. Or, if he witnesses it as a dreamscape. He sits there empty handed and listens.

One of the people that knew why she was there began to speak about recycling, appropriation, transfiction, transforming words by charging in from a different position – from behind, from below, never from above. He listens to a voice, slightly hesitant, borrowing words on freedom. Her pitch catches while explaining a particular political economical contribution to the notion of freedom and he feels a gust of freedom when she says that she will read a poem. He lays down and the other person that knew why she was there starts to speak:

Each cell has a life.
There is enough here to please a nation.
It is enough that the populace own these goods. Any person, any commonwealth would say of it, “It is good this year that we may plant again
and think forward to a harvest.
A blight had been forecast and has been cast out.” Many women are singing together of this:
one is in a shoe factory cursing the machine,
one is at the aquarium tending a seal,
one is dull at the wheel of her Ford,
one is at the toll gate collecting,
one is tying the cord of a calf in Arizona,
one is straddling a cello in Russia,
one is shifting pots on the stove in Egypt,
one is painting her bedroom walls moon color, one is dying but remembering a breakfast,
one is stretching on her mat in Thailand,
one is wiping the ass of her child,
one is staring out the window of a train
in the middle of Wyoming and one is
anywhere and some are everywhere and all
seem to be singing, although some can not
sing a note.

He has drifted off, again or maybe always. It didn’t matter or mattered only very slightly; it would soon change. The voices continue. He hears the words fear, Hollywood, criticism, and again fear, several times, thinking it a bummer that fear enter this protected Sunday room full of Sunday believers. He smiles at the feeling of abandoning a commitment to objectivity, a commitment that only moments earlier had him wondering if he’d heard it all before, that the words that landed softly in the room were words he had heard or read somewhere else. He vaguely recalls that It is not, however, so much about the generation of new truths, which must meet complex and normalizing conditions to be part of the true, but new thinking.

He wakes up for a second time from, or is it in, his dream. The babe no longer sucks and he is flooded by impressions almost complete enough to resemble memories. His breast is exposed, flaccid after having been emptied of its milk, and the babe’s small purple lips lie closed touching his naked breast. There is no real ending. It’s just the place where you stop the story.

I am startled by voices nearby. They seem to be engaging in small talk, amused by it because it feels so good. Also because it’s nice to talk like everybody else, to say the sun rises, when everybody knows it’s only a manner of speaking. The person standing to my right asks the person to my left: What is contemporary dance? The person beside me answers: We make up. Questioner: What does it look like? I am doing it right now.
Italics are a selection of entries from the “Encyclopedia for Köttis – A library of knowledge in one volume” edited by Josephine K-C and Ellen S. On June 5th, 2016 the choreographed reading circle, aka Sunday Circles, was proposed to read this text by its host, Ellen Söderhult. Entries used in order of appearance:

DANCE (Deborah Hay)

ART (Mierle Laderman Ukeles)

ENCYCLOPEDIA (Wikipedia)

ART (Mierle Laderman Ukeles)

ENCYCLOPEDIA (Deleuze and Guattari)

ROMANCE (author unknown)

HOLLYWOOD (author unknown)

COMPARISON (Sinead O’Connor)

HISTORY (Virginia Woolf)

ART (Ellen Söderhult)

DELIGHTFUL (Jane Austen)

CELEBRATION/UTERUS POEM (Anne Sexton)

FEMINIST THEORY (Elizabeth Grosz)

END (Frank Herbert)

EACH (Deleuze and Guattari)

CONTEMPORARY DANCE (Chrysa Parkinson)

Numera, undrar Zoë Poluch hur och vad en lokal konstnärlig praktik kan vara, vilket driver henne att försöka tyda vad begreppen ‘lokal’ och ‘praktik’ faktiskt vill. Praktiken i fråga är koreografi, som är det fält hon tog en masterexamen inom på DOCH i Stockholm, 2012. Zoë har inte utvecklat ett distinkt koreografiskt intresse eller en koreografisk signatur, utan experimenterar i stället med olika former av skrivande, dansande, organiserande av symposier, samarbeten och koreograferande. Arbetet dras just nu mot att utmana olika former av samvaro – mer exakt i form av ett platsspecifikt projekt i ett 9-våningshus i en Stockholmsförort, vilket genomförs inom kontexten för post-masterkursen ”Critical Habitats” på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

#1 Manon Santkin, Stina Nyberg

3 april 2016, kl 14.00–18.15. Fri entré, ingen förbokning

En koreograferad läsecirkel är ett undersökande av hur metoder för dans kan möta metoder för läsning i grupp.

Vi föreslår att läsa tillsammans kan vara att dansa tillsammans, och hur vi dansar struktureras av en koreograf för varje tillfälle. Koreografen väljer text, metoder och format för experimentet efter sina egna konstnärliga intressen. Att delta i en koreograferad läsecirkel innebär att samtidigt fråga sig vad en sådan händelse är och kan vara. Vi deltar alla med vår nyfikenhet, våra kroppar, våra öron, vår röst, vår blick och våra tankar. Alla som vill är välkomna att delta, inga förberedelser krävs. Det är alltid möjligt att delta som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare.

Cirklarna leds på svenska eller engelska. Som deltagare är du välkommen att använda det språk du känner dig mest bekväm med. Vi hjälps åt att översätta när det behövs.

En konstnär är inbjuden vid varje tillfälle med uppdraget att svara med sin blick, sitt öra, sin hand eller tanke på läsecirkeln genom ett material som går att tryckas på papper. Den inbjudna konstnären deltar på samma villkor som andra deltagare; som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare. Dokumentet som konstnären skapar kommer att publiceras vid följande Sunday Circle. Frida Sandström är inbjuden att dokumentera den första läsecirkeln.

Manon Santkin (BE) är en belgisk konstnär baserad i Bryssel och Stockholm. Santkin är verksam inom scenkonstområdet som dansare, koreograf, dramaturg, konstnärlig rådgivare och författare. Hon har en Master i Nya Performativa Praktiker från DOCH 2015 och efter sin examen från PARTS i Bryssel 2004 har hon arbetat som dansare i nära samarbete med koreografer som Mette Ingvartsen, Salva Sanchis och Sidney Leoni samt deltagit i arbeten av bland andra Xavier Leroy, Eleanor Bauer och Cecilia Lisa Eliceche. I sin egen praktik arbetar hon i ett flertal format: performance, installationer, workshops, textuella och audiella publikationer. I Santkins arbete The Library of Schrödinger korsar hon performance och publiceringsverksamhet i ett samarbete med de parisbaserade formgivarna Nicolas Couturier and Angeline Ostinelli (2012– pågående).

Frida Sandström är konstnär och skribent baserad i Stockholm. Hon har en kandidatexamen i journalistik och verkar nu vid mastersprogrammet Nya performativa praktiker och inom ramen för kursen Performativ kritik vid Stockholms Konstnärliga högskola. Frida arbetar som producent för konstkollektivet MYCKET och sitter i tidskriften Palettens redaktionsråd, samt skriver återkommande för Kunstkritikk och Feministiskt perspektiv. Hon ingår utöver Neshast, i det ostyriga samtalet KAPOFF – likecommentshare tillsammans med konstnären Angelica Falkeling och i ett pågående samtal tillsammans med Moa Franzén och Caroline Taracci, med vilka hon även är gästredaktör för tidskriften Kritikers kommande nummer 39: Rörelse. sandstromfrida.tumblr.com

×

Vi sitter just nu på första raden i ett stort fyrkantigt rum med svarta ytor lämpat för diverse uppträdanden. I mitten av rummet hänger ett vitt draperi med långa streck målade på sig. Draperiet svajar långsamt och drömskt, som om det blåste lite på scenen. Det vilar ett mjukt ljus över golvet och över de första tre raderna. De som sitter längst bak undrar ibland vad jag som sitter längst fram pratar om. Jag är här för att tolka en dansföreställning för er, en berättelse om det som syns på scenen men även en historia i sig självt.

“Shapes of States” spårar kroppens politiska historieskrivning genom att koppla samman 1920-talets folkhälsoideal med dagens träningsideal. Vad gör det dagliga kroppsformandet – i arbete, motion och vardag – för våra idéer om den friska samhällskroppen? Med stöd i Meyerholds biomekanik utvecklar dansarna i “Shapes of States” ett rörelsespråk långt ifrån idéer om naturligt beteende. I en serie danser berättas istället en uppbruten historia om vår tilltro till köttets disciplinering.

Föreställningen kommer att syntolkas för att erbjuda flera perspektiv på hur vi kan förstå dansens former och innehåll. Syntolkningen utförs av de medverkande och talar om det som händer på scenen, det som händer i världen och det som händer i fantasin. Du är välkommen att ta del av syntolkningen oavsett om du har en synnedsättning eller inte. För att boka syntolkning, maila sara@mdtsthlm.se. En introduktion för publik med synnedsättning hålls 15 min innan föreställningen.

Stina Nyberg kommer ifrån Örnsköldsvik och bor i Stockholm. Hon är utbildad på Balettakademien samt på masterutbildningen i koreografi på DOCH. Hennes arbete utgår från en feministisk syn på kroppen: på dess sociala, biologiska och politiska konstruktion och förmåga att röra på sig. Nyberg har koreograferat The Knifes show Shaking the Habitual och medverkat som dansare på turné under 2012–2014. Nybergs senaste uppdrag är verket Tones & Bones för Cullbergbaletten 2014. Just nu arbetar Nyberg med föreställningen Shapes of States, om relationen mellan en välmående kropp och en välmående samhällskropp. Parallellt med sitt koreografiska arbete deltar Nyberg i det ettåriga programmet Critical Practice – Made in YU, en plattform för skrivande och diskursiva metoder inom det koreografiska fältet. Läs mer på Stinas hemsida: www.1200m.org/stina

Koreografi: Stina Nyberg. Medverkande: Andrea Svensson, Sandra Lolax, Sindri Runudde och Stina Nyberg. Scenografi: Tove Edlund Dreiman. Kostym: Tove Edlund Dreiman och Sandra Leandersson. Ljusdesign: Josefin Hinders. Dramaturgisk samtalspartner: Manon Santkin. Producent: Sara Bergsmark. Administration: Interim Kultur AB. Produktion: MDT, Inkonst, Norrlandsoperan och wpZimmer. Med stöd av: Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Stockholms läns landsting och Stockholms stad. Produktionen är en del av EU-projektet [DNA] Departures and Arrivals, vilket är samfinansierat av Europeiska Kommissionen genom programmet Kreativa Europa.

 

Revolve Performance Art Days

11 och 14 maj 2016 på Köttinspektionen
Fri entré, ingen platsbokning

Revolve Performance Art Days är en ny festival för performancekonst i Uppsala med fokus på konstformens specifika förmåga att verka i ett här och nu. Festivalen vill samla och lyfta fram en rikedom av uttryck och konstnärliga strategier som har det efemära gemensamt, och som kan utmana, berika och motsäga varandra. 14 internationellt verksamma konstnärer och grupper är inbjudna och festivalen förflyttar sig mellan platser av olika karaktär.

Revolve presenterar performancekonst som med mod och lekfullhet utmanar sitt eget medium och dess politik. Programmet har ett mångfasetterat innehåll. Här diskuteras vad det innebär att vara människa ur en social och existentiell aspekt. I starka visuella och konceptuella verk ryms politiska perspektiv såväl som eufori och eskapism.

För fullständigt program: uppsalakonstmuseum.se

Festivalen organiseras av Köttinspektionen Dans, Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala Konstmuseum samt Gustav Broms i samarbete med Royal Collage of Art i London. Med stöd från Uppsala kommuns kulturnämnd, Kultur och bildning Landstinget i Uppsala län och Sensus. I samarbete med Iaspis, Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer.

 

×
Moa Franzén “Speaking with your mouth full”

Performancen utgår från en uppsättning frågor och utforskar relationen mellan ­ och komplexiteten i ­ tystnad och tal, genom att beröra frågor kring makt, protest, ägande och förlust. Verket utspelar sig i munnen och som mun, på samma gång en dialog och en monolog, där agensen i konstnärens och publikens olika positioner är satt i spel. Vem har röst och vem är tystad? Vems tystnad utövar makt över vems tal?

Moa Franzén (f. 1985) är konstnär baserad i Stockholm. Hennes arbete rör sig inom skrivande och performance och placerar sig i och mellan konst, koreografi och litteratur. Franzéns arbete kretsar kring och utforskar motsägelsefulla och komplexa former och praktiker som platser och uttryck för agens och motstånd, genom att belysa och förskjuta hegemoniska narrativ och akter. Hon arbetar ofta i curatoriella samarbetsprojekt där organiserandet av tillfälliga rum för utbyte och samtal är centralt. Franzén har en Master i Nya performativa praktiker från DOCH. Hon har visat sina arbeten nationellt och internationellt, curerat och organiserat utställningar, seminarier och performance samt publicerats i flertalet tidskrifter och publikationer.

×
Marie Gavois & Michel Klöfkorn
“I Pray To The Turtles”

Dränkt i sjögräs av masskonsumtion och masskommunikation, baseras verket på teorin att vi alla lever i ett collage. Genom nya kombinationer av de visuella bilderna av offentliga platser, arkitektur, sociala kontexter och den politiska eller ekonomiska situation vi lever i, omprövar vi det världsomspännande collaget, dess hierarkier och förstenade villkor.

Shaking our wastes, half passion, half tradition, half fashion

I want your IBAN melody baby

Vi bjuder in performers Jelili Atiku och Lisa Hansson att tillsammans med oss delta i ett collage av överdimensionerade reklamtryck, med bilder av blanka bilar, skinande produkter och modebilder. Genom att strimla sönder affischbilderna och böja, dra och vika dem i ständigt rörliga ljudcollage, dekonstruerar vi vardagslivet vid brytningen mellan bild och innehåll. Vi dyker ner bland den så kallade utvecklade världens modebilder, och försöker nosa upp den industriella produktionens dåliga andedräkt, dold bakom rensade tänder och blekta gummidäck.

Jelili Atiku är en nigeriansk multimediakonstnär med politiskt engagemang för mänskliga rättigheter och rättvisa. Han är för närvarande projektledare för Art Africa Forum; konstnärlig ledare för AFiRIperFOMA – ett kollektiv av performance-konstnärer i Afrika; och huvudsamordnare för Human Rights Through Art (AHRA). Jelili har rest mycket och deltagit i många performances/ utställningar/ samtal världen över. Han är 2015 Prince Claus Laureate och blev nyligen felaktigt anklagad, arresterad och satt i fängelse på grund av ett av sina performanceverk i det offentliga rummet.

Lisa Hansson är operaskolad impro-sångerska, librettist och performanceartist verksam inom experimentell musik/musikdramatik och performance. Lisa använder egna experimentella rösttekniker jämte traditionell operaröst, och jobbar ofta improvisationsbaserat med en forskande aspekt såväl musikaliskt som sceniskt. Hon har skrivit manus och libretto till flera föreställningar inom performance och opera. Hon har även turnerat med egna verk med bl.a. gruppen KEL samt Klaverdal i Japan, USA, England och Sverige.

Marie Gavois https://vimeo.com/122048824 and Michel Klöfkorn https://vimeo.com/19987591

,,you are just a folder, you are some gigabyte in my life, that’s all”, Offenbach  2016 
,,We make do the Pietà of Our Lies” Salon des amateur, Düsseldorf February 2016
„A lizard visited us for breakfast“ Diskurs Festival 15“ Giesen Oktober 2015 
„Street parade/ marching band“ in collaboration with Hack Museum in Ludwigshafen and a marching band of 18 musicians. September 2015

https://vimeo.com/122885679 Kai Middendorff Galerie, Frankfurt Performance September 2015

„A lizard visited us for breakfast” Skogen, Göteborg, Sweden performance August 2015

„IF TRAFFIC JAM WAS MY SISTER, MY BROTHER, MY UNCLE AND MOTHER“ 
https://vimeo.com/129141133Ejigbo, Lagos/ Nigeria January 2015.
„Donkey zipper cerveaux dommage car prayers“ Macroscope, Mülheim/ Ruhr, September 2014.

„read-cut performance, Suzuki- Hannah Arendt“ Grace Exhibition Space, Brooklyn. 2014

,,Michel Klöfkorn, Marie Gavois & 200m2 office carpet in an moving intervention from the basement into the street and back into the gallery again”, Galerie Detroit, Stockholm. 2014

„I am trying to push myself into sth, that could be sth I don’t want to change my situation“, Gallery Detroit Roslagsgatan, Stockholm, 2013

×
Kajsa Wadhia & Maria Stiernborg
“The Disengaged Free Jazz Orchestra”

Stop stop stop colonizing us with arbitrary capitalist power tricks. Trick that capitalist. Overpower that arbitrariness. Trick that catapultist. Empower that arbitrary power of yours. Your power my power yes power no power. POWOW. POW POW.

Konstnärsduon konfronteras med raserandet av det möjliga. De använder likgiltighet som politiskt motstånd och slipar på sin lathet som konstnärligt verktyg för att navigera bland oorganiserat skräp, schizofrena intensiteter och sömniga stenar.

Kajsa Wadhia verkar i fälten performance, text och koreografi och har en masterexamen i Nya Performativa Praktiker från DOCH, Stockholm. Hennes konstnärliga praktik rör sig i kontexten av ett överproduktivt och accelererande samhälle och svarar genom att vända utmattning till motstånd och antiklimax till tillfredsställelse. Hon utgör tillsammans med Maria Stiernborg performance-duon The Disengaged Free Jazz Orchestra som undersöker anti-relationell estetik, långsamhet, disorganisering och lathet som konstnärliga verktyg och politiskt motstånd. Tidigare var hon länge verksam i scenkonstkollektivet Arena Baubo. Hon driver tillsammans med Tove Salmgren Köttinspektionen Dans i Uppsala.

Maria Stiernborg är performancekonstnär utbildad på Dramatiska Institutet, och masterprogrammet Konst i Offentligheten på Konstfack, Stockholm. I sitt konstnärskap intresserar hon sig främst för relationen och maktförhållandet mellan konstnären och publiken och vad som uppstår när man bryter de rituella kontrakten.

×
Tove Salmgren “I pretend that you speak”

Vad för slags socialt rum erbjuder en performance? I I pretend that you speak problematiseras situationen i förhållande till ömsesidighet, beroende och makt. Genom en samverkan av fiktiva, imaginära och konkreta element kretsar föreställningen kring relationer som uppstår mellan åskådare/åskådare och performer/åskådare. När performern intar rollen av en moderator och publiken får gestalta en publik, uppstår en sorts dans av kollektivt lyssnande, av uppmärksamhet, stillhet och rörelse.

Tove Salmgren är verksam som dansare, koreograf, dramaturg och mentor/pedagog och har en masterexamen i Nya Performativa Praktiker från DOCH, Stockholm. Hennes arbete utgår från en feministisk/antikapitalistisk grund och har ofta som strategi att adressera sig själv, dvs dansens/konstens hegemoniska strukturer och inneboende politik. Tillsammans med The Blob utforskar hon mjukhet, kritik och förorening inom och av institutioner, nästa gång i konferensen The Promises of Monsters i Stavanger (2016). Hösten 2016 har We happen things #3 – the speaking body premiär på MDT Stockholm, ett samarbete med Manon Santkin och Moa Franzén, i vilken andra konstnärer bjuds in att göra ett slags självporträtt genom deras scores. Sedan 2016 driver hon Köttinspektionen Dans i Uppsala, tillsammans med Kajsa Wadhia.  Solot I pretend that you speak har presenterats på MDT under festivalen Another fine selection (2014) samt på The pipe factory under Glasgow International Festival samma år.

×
Cecilia Germain
“How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby......”

How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby … belyser förhållanden mellan fysiska kroppar i den globala ekonomin, en domän strukturerad av koloniala efterverkningar. De tre titlarna antyder tre parallella tolkningsmöjligheter av en performance som delvis är privat och personlig och delvis politisk. Det är en undersökning av dynamiken mellan genus och ras och den roll de spelar i vår uppfattning av olika kroppar. Cecilia Germain är också medlem i konstnärsgruppen (r)evolve, ej att förväxla med Revolve Performance Art Days.

Cecilia Germain är född i Uppsala 1974 och har en magisterexamen i konst från Konstfack, från vilken hon utexaminerades 2006. Sedan dess har hon fortsatt sitt arbete, ofta med fokus på ämnen som rör identitet, historia, etnicitet, kön, metafysik, manipulation och den porösa gränsen mellan fiktion och fakta. Hennes egen multietniska bakgrund är en erfarenhet som har gjort henne intresserad av mekanismerna bakom maktstrukturer och tysta språk av den fysiska kroppen. Germain använder fotografi, text, teckningar, installation och performance som verktyg för att göra sin konst. Germain arbetar utifrån att vi alla är under påverkan av kollektiva fantasier och myter som undermedvetet reglerar våra uppfattningar och handlingar. Under 2011 började Germain det pågående “Carrying White Men”, en undersökning som fortsätter och utvecklas över tiden .

×
May Woodhouse “The Ring”

Scenografi: upplyst scen, stolsrader på golvet framför scenen, publik, bord, telefon, anteckningsblock, penna, kartong, krukväxt, ett par vita arkivhandskar, bordsduk, kuvert.

Varmt välkomna. Spelet kan börja.

The Ring kommer att streamas via en videolänk i realtid.
Länken till live-sändningen hittar du på May Woodhouses’ vägg på Facebook!

 

Den förlästa karaktären May Woodhouse föddes i Bath 1872 och är sedan 1883 bosatt på ön Samonzora där hennes far är kolonisatör. May – uppkallad efter en möjlighet – känner oket av  pliktuppfyllelse, men också en oartikulerad längtan att slå sig fri, skapa sig ett liv utanför de koloniala strukturer som ålagts henne. Woodhouse, som svävar mellan verklighet och fiktion kommer som regel endast i kontakt med omvärlden genom de brev och böcker som når och lämnar öns enda postkontor. Genom dessa texter kan hon röra sig fritt mellan tidevarv och kontinenter, en frihet som hon dock undanhåller sin mor som är svårt ansatt av strävan att bibehålla sin sociala ställning i kolonins societet. Helt nyligen introducerades en telefon på postkontoret.

Bilder/Images: Freejazz © José Figueroa. Marie Gavois & Michel Klöfkorn © Marie Gavois & Michel Klöfkorn. Moa Franzén © Sofia Eliasson. Cecilia Gerimain © Johanna Gustavsson. Tove Salmgren © Danjel Andersson. May Woodhouse @ Unknown.

Residens Lolax, Goldberg och Nyberg

16 – 22 maj 2016

Sandra, Rosalind och Stina om projektet:

Vi vill göra en koreografi som bygger en fiktion kring kroppen och dess värdesystem. Därför är vi intresserade av att göra ett verk som “dansas” av icke mänsliga kroppar dvs. objekt. Vi vill använda andra kroppar än våra egna för att prata om funktion och ideal, sjukdom och hälsa. Kroppar som ännu inte har delats in i dessa kategorier. Vi föreställer oss att verket kunde bli en sorts “koreografisk dockteater”.

Sandra Lolax (FI/SE) arbetar med koreografi och rörelsepraktiker, ensam och med andra, sedan 2007. Hennes konstnärliga arbete rör sig runt kroppsliga ämnen, med ett intresse för att expandera sin förståelse för vad en kropp kan göra, och vad en “bra”/frisk kropp är. Hennes solon And I’m ready for action (2011) och Action (2013) är exempel på dessa intressen. Under 2016 medverkar Sandra i verket The Internet av Mårten Spångberg och är medlem i Weld company 2016. Hon samarbetar också med Stina Nyberg and Rosalind Goldberg i projektet Bodybuilding. Sandra arbetar/ arbetade tidigare som dansare med koreografer som Maya M. Carroll (nee Lipsker) Rebecka Stillman, Litó Walkey, Anne-Mareike Hess, Deborah Hay och Miriam Horwitz.

ROSALIND GOLDBERG (SE/NO/DE) är utbildad vid Balettakademien i Stockholm och vid Master programmet i koreografi vid HZT Inter -University Center for Dance Berlin. Hon är född i Norge, uppvuxen i Sverige och baserad i Berlin och Stockholm. Goldberg arbetar som koreograf och dansare i egna projekt och i samarbete med andra. Hon har arbetat med Ingri Fiksdal, Anne-Mareike Hess, Deufert&Plischke m.fl. Sedan 2008 samarbetar hon med Stina Nyberg och Sandra Lolax. Rosalind Goldbergs egna koreografiska arbeten tar sin utgångspunkt i praktik som metod för att arbeta med förhållningssätt och förståelse av kropp. Hennes senaste arbete MIT har visats vid ett flertal festivaler och scener runt om i Europa, bland annat vid Impulstanz festivalen i Wien, under öppningen av den 56eVenedig Biennalen vid side-track eventet PPP-72h. Arbetet var nominerat till priset Prix Jardin d’ Europe. Rosalind arbetar även med organisationen BLINK där hon kuraterar workshops och föreläsningar.

Stina Nyberg (SE) kommer ifrån Örnsköldsvik och bor i Stockholm. Hon är utbildad på Balettakademien samt på masterutbildningen i koreografi på DOCH. Hennes arbete utgår från en feministisk syn på kroppen: på dess sociala, biologiska och politiska konstruktion och förmåga att röra på sig. Nyberg har koreograferat The Knifes show Shaking the Habitual och medverkat som dansare på turné under 2012-2014. Nybergs senaste uppdrag är verket Tones & Bones för Cullbergbaletten 2014. Just nu arbetar Nyberg med föreställningen Shapes of States, om relationen mellan en välmående kropp och en välmående samhällskropp. Parallellt med sitt koreografiska arbete deltar Nyberg i det ettåriga programmet Critical Practice – Made in YU, en plattform för skrivande och diskursiva metoder inom det koreografiska fältet.

#2 Ellen Söderhult, Malin Elgán

5 juni 2016
14.00 – 16.00 Koreograferad läsecirkel med Ellen Söderhult
17.00 – 19.30 (inkl paus) Helafton med tre verk av koreografen Malin Elgán
Fri entré, ingen förbokning

En koreograferad läsecirkel är ett undersökande av hur metoder för dans kan möta metoder för läsning i grupp.

Vi föreslår att läsa tillsammans kan vara att dansa tillsammans, och hur vi dansar struktureras av en koreograf för varje tillfälle. Koreografen väljer text, metoder och format för experimentet efter sina egna konstnärliga intressen. Att delta i en koreograferad läsecirkel innebär att samtidigt fråga sig vad en sådan händelse är och kan vara. Vi deltar alla med vår nyfikenhet, våra kroppar, våra öron, vår röst, vår blick och våra tankar. Alla som vill är välkomna att delta, inga förberedelser krävs. Det är alltid möjligt att delta som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare.

Cirklarna leds på svenska eller engelska. Som deltagare är du välkommen att använda det språk du känner dig mest bekväm med. Vi hjälps åt att översätta när det behövs.

En konstnär är inbjuden vid varje tillfälle med uppdraget att svara med sin blick, sitt öra, sin hand eller tanke på läsecirkeln genom ett material som går att tryckas på papper. Den inbjudna konstnären deltar på samma villkor som andra deltagare; som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare. Dokumentet som konstnären skapar kommer att publiceras vid följande Sunday Circle. Zoë Poluch är inbjuden att dokumentera den andra läsecirkeln.

Ellen Söderhult är baserad i Stockholm och arbetar med dans och koreografi på olika sätt. Hon har en kandidatexamen i cirkus sedan 2010 och sedan juni 2015 även en kandidat i samtida dans, båda från DOCH i Stockholm. Ellen initierar och organiserar egna projekt och medverkar i andras. Tillsammans med Alice Chauchat och Eleanor Bauer driver hon initiativet Nobody’s Business doing Nobody’s Dance (2015/2016). Det är ett projekt för lokalt och internationellt utbyte av danser, praktiker och metoder, inspirerat av open source. I samarbete med Mandi Tiukkanen har Ellen gjort verket THIS IS GRAND som hade premiär på Ateneum i Helsingfors. I andra projekt hon initierat är kollektivt, delegerat och distribuerat skapande betydelsefullt.

Numera, undrar Zoë Poluch hur och vad en lokal konstnärlig praktik kan vara, vilket driver henne att försöka tyda vad begreppen ‘lokal’ och ‘praktik’ faktiskt vill. Praktiken i fråga är koreografi, som är det fält hon tog en masterexamen inom på DOCH i Stockholm, 2012. Zoë har inte utvecklat ett distinkt koreografiskt intresse eller en koreografisk signatur, utan experimenterar i stället med olika former av skrivande, dansande, organiserande av symposier, samarbeten och koreograferande. Arbetet dras just nu mot att utmana olika former av samvaro – mer exakt i form av ett platsspecifikt projekt i ett 9-våningshus i en Stockholmsförort, vilket genomförs inom kontexten för post-masterkursen ”Critical Habitats” på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

×
"Definitions and facts" Malin Elgán Foto: Moderna Museet/Åsa Lundén

Helafton med tre verk av koreografen Malin Elgán

5 juni 17.00 – 19.30 (inkl paus)

Ett unikt tillfälle att ta del av en rad verk av Malin Elgán, vilka spänner över en längre tidsperiod (2009 – 2015) och tar ett större grepp om hennes konstnärliga arbete. Kvällen innehåller föreställningen “Definitions and Facts”, ljudverket ”Prata lite, så kollar vi” och filmen “Storyboard”, samt samtal med Elgán.

“Definitions and Facts”, som också är Elgáns senaste verk, är en dansföreställning baserad på tidigare researchmaterial och dansens tidsliga aspekter. “Definitions and Facts” kretsar kring förhållandet eller icke-förhållandet mellan koreografi och dokumentation, och hur det förhållandet påverkar vår perception. Genom styckets två dansare, Polina Akhmetzyanova och Pär Andersson, och deras steg utforskar “Definitions and Facts” dansens synlighet och dess relation till sin omgivning.

Koreografi: Malin Elgán | Dansare: Polina Akhmetzyanova och Pär Andersson | 
Ljud: Sophie Helsing | Kostym: Cornelia Blom | Med stöd från Kulturrådet och Konstnärsnämnden | Tack till Ccap

Arbetet med ”Definitions and Facts” började 2013 då Elgán hade ett konstnärligt residens i New York vid dansorganisationen Movement Research. Processen fortsatte i Stockholm 2014 och det färdiga verket hade premiär i utställningen ”Efter Babel” på Moderna Museet under sommaren 2015. Nyligen spelade ”Definitions and Facts” på konstmässan ”Poppositions 2016” i Bryssel.

×
"Prata lite, så kollar vi" Malin Elgán. Foto: Sveriges Radio/Snezana Vucetic Bohm

Elgáns ”Prata lite, så kollar vi” är en röstkoreografi, för kvällen presenterad i högtalarversion. Dansarna Sanna Blennow, Rebecca Chentinell, Ludde Hagberg, Love Källman och Nathalie Nordquist läser och återger texter som kretsar kring konstnärligt arbete och dess förhållande till tid.

“Prata lite, så kollar vi” tar avstamp i koreografi och dess avgörande arbete med tid, dess ommöblering av tidrymd. Konstnärligt arbete ses väsentligen som en fråga om livstid, arbetstid.

Textmaterialet är hämtat från den ryske (polskfödde) dansaren och koreografen Waslav Nijinskys, den amerikanska koreografen Yvonne Rainers och den svenske pianisten Love Derwingers texter samt från Elgáns samtal med musikerna Love Derwinger, Ann-Sofi Klingberg, Annette Mannheimer, Patrik Swedrup och Daniel Söderberg.

Koreografi: Malin Elgán | Dansare: Sanna Blennow, Rebecca Chentinell, Ludde Hagberg, Love Källman och Nathalie Nordquist | Redigering: Malin Elgán och Tove Salmgren | Musik: Daniel Söderberg | Produktion: Malin Elgán i samarbete med EMS (Elektronmusikstudion) och Sveriges Radio SRc | Med stöd från Kulturrådet

2012 blev Elgán inbjuden av Sveriges Radios alternativa kanal och webbmagasinet SRc att göra ljudverket ”Prata lite, så kollar vi” till deras finissage på Bonniers Konsthall samma år. Verket framfördes då i en live-version och samtidigt också på Sveriges Radio. ”Prata lite, så kollar vi” har också spelat på Dansens Hus i Stockholm under festivalen ”Dans <3 Stockholm” 2013.

×
"Storyboard" Malin Elgán. Foto: Jonas Lind

“Storyboard” är en film av Elgán där hon har redigerat filmmaterial från förarbetet med sin dansföreställning “Formen sa: gör”. “Storyboard” följer det koreografiska konceptet från “Formen sa: gör” och består av klipp från vitt skilda spelfilmer och dokumentärer, vilka fungerade som förlagor för dansarna (Tove Salmgren och Henrik Vikman) och deras rörelser i föreställningen. ”Storyboard” är en film som kringgår idén om inspelningstillfället som filmprocessens faktiska utgångsläge, vilket gör tanken om originalitet oväsentlig.

Medverkande “Storyboard” | 
Regi: Malin Elgán | 
Redigering: Malin Elgán och Tove Salmgren |
 Redigeringskonsultation: Örjan Markusson | 
Ljud: Daniel Söderberg | Dokumentation och medverkande “Formen sa: gör” |
 Koreografi: Malin Elgán |
Dansare: Tove Salmgren och Henrik Vikman |
 Kostym: Bella Rune | 
Ljud: Daniel Söderberg |
 Ljus: Tobias Hagström-Ståhl |
 Foto: Jonas Lind | Med stöd av Kulturrådet, Framtidens Kultur och Konstnärsnämnden | Tack till Jennie Lindström

”Storyboard” hade premiär 2009 i Moderna Museets ”Studion”; en ny scen på museet för experimentell verksamhet, med en blandning av video, performance, dans, musik och digitala media. 2010 visades ”Storyboard” under festivalen ”Perfect Wedding” arrangerad av Tanzfabrik i Berlin.

Biografi

Malin Elgáns konstnärliga arbete innehåller såväl en specifik som brokig och tillika expanderad koreografisk praktik. Hennes verk består av olika media, ämnen, rörelser och former; såsom radioprogrammet “Prata lite, så kollar vi” (2012), träföremål och orkestrars rörelser i “Trästycket” (2011), eller naturdokumentärer och folkdanser i “Storyboard” (2009) och “Formen sa: gör” (2007). Elgán låter inte dansen begränsa sig till vissa rörelser och platser utan tar den istället ur sina gängse sammanhang för att möjliggöra nya betydelser.

Elgán är bosatt i Stockholm och verksam i Sverige och internationellt. 2013 belönades hennes koreografiska arbete med Birgit Cullberg-stipendiet. Elgán har även varit gästredaktör för konsttidskriften ”Paletten” som den gången fick namnet ”Baletten”. Hennes yrkesbana startade när hon arbetade som assistent åt allkonstnären Jan Fabre i Belgien 2002. Nu senast var hon aktuell med dansföreställningen ”Definitions and Facts” under utställningen ”Efter Babel” på Moderna Museet i Stockholm 2015.

Residens Ellen Söderhult

27 juni – 31 juli

×
Bild: Ellen Söderhult

Ellen Söderhult kommer ha residens på Köttinspekitonen under sommaren 2016, och arbeta med två separata projekt med sikte på att presenteras under 2017 inom Köttinspektionen Dans program.

RUDY har många upphovspersoner. Det tar sig an dans som en social, kollektiv och potentiellt abstrakt konstform. Det är en tribut till empati.

HOW TO DO THINGS WITH ROMANCE. Med ett spektrum av känslor som ömhet, passion, tillgivenhet, samhörighet och villighet till uppoffring är romantik ett älsklingstema i många former av gestaltande. Romantik kan vara intensifierat, förtätat upplevande men är också en socio-kulturell konstruktion. HOW TO DO THINGS WITH ROMANCE är arbetsnamnet på ett projekt som vill utforska romantik ur ett kulturhistoriskt perspektiv med fokus på romantiskt packat material från Hollywoods filmhistoria, popmusikens låttexter, fan-fiction och tv-serier. Alienerade, kastade ur sina sammanhang och organiserade efter helt andra ordningar vill projektet appropriera arvet och föreslå andra uttolkningar. I övertygelsen om den performativa potentialen i scenkonst är ambitionen med projektet att skriva över en kollektiv, internaliserad historia av socio-kulturellt konstruerad heterosexuell, narrativ tvåsamhetsromantik genom dansens och koreografins kapacitet till abstraktion och omordnande.

Ellen Söderhult är baserad i Stockholm och arbetar med dans och koreografi på olika sätt. Hon har en kandidatexamen i cirkus sedan 2010 och sedan juni 2015 även en kandidat i samtida dans, båda från DOCH i Stockholm. Ellen initierar och organiserar egna projekt och medverkar i andras. Tillsammans med Alice Chauchat och Eleanor Bauer driver hon initiativet Nobody’s Business doing Nobody’s Dance (2015/2016). Det är ett projekt för lokalt och internationellt utbyte av danser, praktiker och metoder, inspirerat av open source. I samarbete med Mandi Tiukkanen har Ellen gjort verket THIS IS GRAND som hade premiär på Ateneum i Helsingfors. I andra projekt hon initierat är kollektivt, delegerat och distribuerat skapande betydelsefullt.

”Rudy” på Köttinspektionen

13 juli 2016
19.00 Föreställning på Köttinspektionen
Fri entré, ingen förbokning

×
Bild: Ellen Söderhult

Under sommarens residens 2016, gästar verket ”Rudy” Köttinspektionen, en föreställning som uppstår genom att individuell och gemensam lust till dans och rörelse tas tillvara, och erkänns. Denna gång med Minna Berglund, Chloë Chignell, Anna-Karin Domfors, Anna Bontha, Elise Sjöberg, Ellen Söderhult, Gry Tingskog, Lisa Schåman, Lisen Ellard och Vanessa Virta. ”Rudy” har samproducerats med Weld i Stockholm där den hade sin premiär under våren, då med en ännu större grupp dansare.

—–

Tänk om vi förskjuter frågan från “vem vill jag vara” till “vad för slags liv vill jag leva med andra?“ / Judith Butler

Utifrån en förståelse för dans som en pågående förhandling mellan historiska, kollektiva och individuella vanor, normer och begär, framstod Butlers fråga som en viktig, omöjlig men inspirerande utgångspunkt för en dans av många. Det blev tydligt att ta hand om, hänge sig åt och stötta förslag och idéer, samt att fylla verbet “följa” med agens var viktigt. I en önskan om att förstå vilka normer och vilken ideologi dansföreställningen håller som format, började det med ett ifrågasättande inte av hur dans tar form, utan utifrån vilka anledningar och vad dess potentiella syften kan vara. Det, utifrån ambitionen att inte ta något syfte för givet.

I den här föreställningen återupplivas individuella danshistorier, -drömmar och -minnen, för att kollidera med andras och konstituera en ny helhet. Tagna ut ur sina kontexter utgör de separata danserna en helhet som bär eller föreslår andra betydelser, förståelser och upplevelser. Utifrån en syn på kreativitet som kollektiv och konst som något mer än produktionen av artefakter föreslår RUDY en lugn stund där empati, omtanke, följande, stöttande, upprepande och imitation anses vara oumbärliga aspekter av konst.

Dans: Minna Berglund, Chloë Chignell, Anna-Karin Domfors, Anna Bontha, Elise Sjöberg, Ellen Söderhult, Gry Tingskog, Lisa Schåman, Lisen Ellard och Vanessa Virta.
Koreografi: Lisa Nilsson, Alex Nagy, Jilda Hallin, Elise Brewer, Oda Brekke, Emma Strandsäter, Susanna Ujanen, Tiia Kasurinen, Hampus Bergenheim, Max Wallmeier, Minna Berglund, Chloë Chignell, Anna-Karin Domfors, Anna Bontha, Elise Sjöberg, Ellen Söderhult, Gry Tingskog, Lisa Schåman, Lisen Ellard och Vanessa Virta.
Text: Anna Bontha.
Koncept och regi: Ellen Söderhult.
Tack till Weld.

#3 Caroline Byström, We happen things

4 september 2016
14.00 – 16.00 Koreograferad läsecirkel med Caroline Byström
17.00 – 20.00 We happen things #3 – a meeting. Föreställningen/mötet är initierat och kurerat av Manon Santkin, Moa Franzén och Tove Salmgren.
Fri entré, ingen förbokning

En koreograferad läsecirkel är ett undersökande av hur metoder för dans kan möta metoder för läsning i grupp.

Vi föreslår att läsa tillsammans kan vara att dansa tillsammans, och hur vi dansar struktureras av en koreograf för varje tillfälle. Koreografen väljer text, metoder och format för experimentet efter sina egna konstnärliga intressen. Att delta i en koreograferad läsecirkel innebär att samtidigt fråga sig vad en sådan händelse är och kan vara. Vi deltar alla med vår nyfikenhet, våra kroppar, våra öron, vår röst, vår blick och våra tankar. Alla som vill är välkomna att delta, inga förberedelser krävs. Det är alltid möjligt att delta som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare.

Cirklarna leds på svenska eller engelska. Som deltagare är du välkommen att använda det språk du känner dig mest bekväm med. Vi hjälps åt att översätta när det behövs.

En konstnär är inbjuden vid varje tillfälle med uppdraget att svara med sin blick, sitt öra, sin hand eller tanke på läsecirkeln genom ett material som går att tryckas på papper. Den inbjudna konstnären deltar på samma villkor som andra deltagare; som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare. Dokumentet som konstnären skapar kommer att publiceras vid följande Sunday Circle. Barkman är inbjuden att dokumentera den tredje läsecirkeln.

Caroline Byström är född i Taegu, Sydkorea 1984. Bor i Stockholm sedan 2012 och arbetar som dansare, koreograf och museivärd. Byström använder sig av en ny metod i varje projekt vilket tar sitt uttryck i olika former för presentation. En förkärlek till akustiska koncept och ett applicerande av dem har fungerat som en brygga mellan hennes olika arbeten. Under våren studerar Byström skrivande vid Stockholms universitet och stöter där på, för henne, nya former av text vilket hon tror kommer att påverka innehållet i den cirkel hon fått i uppdrag att leda hos Köttinspektionen. Byström är utbildad i dans och koreografi i Köpenhamn, Salzburg, Gießen och vid Masterprogrammet i koreografi vid DOCH.

Under sin barndom på en pappersbruksort led Barkman av den språklöshet som präglade orten, alltmedan träden runt omkring höggs ned för att skapa pappersmassa. Pappersark framställdes för att transporteras annorstädes för att där fyllas med meningar. Sedemera erhöll Barkman magisterexamen i litteratur- och arkivarievetenskap från Znjevdijerr University samt fil kand. i konsthistoria och textkryptering. Sysselsatt med diverse textsortering. På senare år ägnat sig åt en dubiös ned- och uppgrävning av litteratur av varierande sort. Nattetid, med minutiös regelbundenhet, på en plats i skogen som ingen ännu har kunnat ange de exakta koordinaterna för. Den rituella akten bär starka drag av lika delar plantering och begravning.

×
Collage: Jonas Williamsson and Tove Salmgren

Inför denna tredje upplaga av We Happen Things bjuder Moa Franzén, Tove Salmgren och Manon Santkin in Francine Agbodjalou och Kajsa Wadhia att tillsammans med dem framföra en stafett av scores genom vilka deras röster och rörelser kommer korsa varandra. Tre scores ligger till grund för denna föreställning: Tove Salmgren’s Objects and Speech, Manon Santkin’s Unexplained dances och Moa Franzén’s prɑpər spitʃ.

Genom loopar av repetitioner, variationer, igenkänningar och förskjutningar kommer de fem konstnärerna att genom sina individuella praktiker och perspektiv skapa en dissonant väv av sina olika förhållanden till performance, språk, korrekthet, dans och mest troligt även livet.

Scoren utgår alla från problematiseringar av makt, subjektivitet och kritikalitet. Med “koreografi” och “performance” som verktyg för att utforska relationen mellan språk och rörelse, riktas uppmärksamheten särskilt mot den talande kroppen och mot talet som praktik, form, kommunikation och politik.

We Happen Things #3 – a meeting är ett reflexivt projekt initierat och curaterat av Manon Santkin, Moa Franzén och Tove Salmgren som inbjuder till (själv)reflektion runt (konstnärliga) praktiker – för performer, konstnär och publik.

Föreställningen/mötet börjar 17.00 och kommer pågå med öppna dörrar. I foajén kommer snacks och kaffe/te att serveras under kvällen.

×

­Moa Franzénprɑpər ˈspiːtʃ

prɑpər ˈspiːtʃ utgår från idén om och praktiserandet av “det rätta talet” och hur de lingvistiska normer och lagar som definierar det har sina rötter i ideologi och idén om den civiliserade diskursen (till skillnad från de “primitiva” ljuden från de “ociviliserade”, “barbarerna”). Verket intresserar sig för relationen mellan tal och kropp, hur munnen “skolas” genom att inkorporera praktiserandet av korrekt tal, hur munnens rörelser är knutna till maktens spel, och hur inlärandet av detta tal är ett sätt att utöva makt över de talandes kroppar genom att få dem att inkorporera och internalisera en lingvistisk och grammatisk struktur.

Scoret definierar och diskuterar vad det rätta talet är och vad det kräver. Då det är skrivet i fonetisk skrift är det också en instruktion – det stavar ut det korrekta sättet att uttala orden. Genom att problematisera vilken sorts akt tal är – ideologisk såväl som rörelsemässigt – gör det rum för ett dysfunktionellt tal.

×

Tove SalmgrenObjects and Speech

 I Objects and Speech uppmärksammas avsaknad av tillit i de gemenskaper vi bidrar till och ingår i. Scoret ifrågasätter vad upphovsrätt och idéer om konstnärligt ägande gör och innebär (vilka förstås som produkter av en individualistisk och alienerande tid). Som ritual, process och föreställning, testar scoret hur generositet och vår förmåga till tillit kan utgöra ett fundament för samvaro.

”Vad handlar det om?” … en vanlig fråga och en ordföljd som ofta uttalas i förhållande till en performance eller ett konstverk. Det är också en fråga som går att förstås som del av en kunskapstradition som verkar förlita sig på expertis och sociala hierarkier för att kunna existera. Objects and Speech möter den här traditionen med en ritual som syftar till något motsatt sitt traditionella syfte: att utmynna i en mängd specifika, outbytbara och personliga frågor och dilemman.

Objects and Speech är ett score med många möjliga material och former. Språk, saker och rörelser, används som medel för självbestämmande och för uppkomsten av nya historier. De kopplar ihop, kopplar isär, etablerar och förvirrar. Strukturerat av en tillit till de många personliga frågorna, ingen mer giltig än någon annan.

×

Manon Santkin – Unexplained Dances

Låt oss göra ett försök att dyka rakt ner i den värsta dualism historien känner till: att dela kropp och tanke.

Scoret för Unexplained Dances placerar kroppen och tanken i två parallella akter, framförda samtidigt. Principen kunde inte vara enklare: kroppen utför dans och tanken reflekterar kring Dans. Utifrån en sekvens av enkla instruktioner framför dansaren en uppriktig reflektion över den dans hen samtidigt är fysiskt engagerad i. Uppmärksamheten delas mellan lojaliteten med rörelsen egen icke-verbala logik och den logik som följer talet och förnuftet. Efter en stund börjar talet och rörelsen kommentera och föda varandra – orden och rörelserna smälter samman i en dans, och vi kan inte längre urskilja vilket som härstammar ur vad. I ett kraftfullt försök att konfrontera självreflexivitet producerar Unexplained Dances fysiska monologer där vår uppmärksamhet leds i en mångfald av riktningar och blicken närgånget får vandra med, utan att behöva ställa sig frågan om rätt eller fel.

 

Biografier

Francine Agbodjalou är skådespelare och konstnär verksam i Europa. Hennes praktik är multidisciplinär och kretsar kring intersektionen mellan det outsagda och det kommunikativa inom olika maktstrukturer. Hon studerar för närvarande vid Kungliga konsthögskolan och arbetar parallellt med en rad olika frilansuppdrag.

Kajsa Wadhia verkar i fälten performance, text och koreografi och har en masterexamen i Nya Performativa Praktiker från DOCH, Stockholm. Hennes konstnärliga praktik rör sig i kontexten av ett överproduktivt och accelererande samhälle och svarar genom att vända utmattning till motstånd och antiklimax till tillfredsställelse. Hon utgör tillsammans med Maria Stiernborg performance-duon The Disengaged Free Jazz Orchestra som undersöker anti-relationell estetik, långsamhet, disorganisering och lathet som konstnärliga verktyg och politiskt motstånd. Tidigare var hon länge verksam i scenkonstkollektivet Arena Baubo. Hon driver tillsammans med Tove Salmgren Köttinspektionen Dans i Uppsala.

Moa Franzén (f. 1985) är konstnär, baserad i Stockholm. Hennes praktik rör sig inom skrivande och performance och placerar sig i och mellan konst, koreografi och litteratur. Franzéns arbete kretsar kring relationen mellan språk och våld, retorik och ideologi, kropp och makt, och använder ofta motsägelsefulla och lågt värderade former och akter – som tystnad, frånvaro och stillhet – som platser och uttryck för agens och motstånd, genom att belysa och förskjuta hegemoniska narrativ, uttryck och situationer. Franzén har en Bachelor i fri konst från Kungl. Konsthögskolan och Kunstakademiet i Bergen, och en Master i koreografi från Nya performativa praktiker på DOCH. Hon har visat arbeten nationellt och internationellt, såväl som curerat och organiserat utställningar, performance och seminarier och medverkat i ett flertal publikationer. Hon arbetar även redaktionellt med litteraturtidskriften Kritiker.

Tove Salmgren (f. 1976) arbetar med dans, koreografi och performance, som initiativtagare och medarbetare i diverse kontexter och format. Inom fältet är hon verksam som dansare, koreograf, curator och pedagog och hon har en MA i New Performative Practices från DOCH, Stockholm. Hennes arbete handlar om att aktivera en kritisk diskurs rörande subjektivitet och makt, och ofta genom att hegemoniska strukturer inom själva fältet dans och koreografi adresseras och problematiseras. Hon är involverad i diverse konstnärliga samarbeten, som med The Blob där lek/instutition/kritik kopplas samman, i det kuratoriella samarbetet We happen things med konstnärerna Manon Santkin och Moa Franzén, och som en av två konstnärliga ledare för Köttinspektionen Dans, en mötesplats och scen för experimentiell dans och koreografi i Uppsala.

Manon Santkin (f. 1982) är frilansande konstnär och arbetar mellan Bryssel och Stockholm. Hon är verksam som dansare, koreograf, konstnärlig rådgivare, process-assistent och skribent. Manon examinerades från P.a.r.t.s. 2004 och avslutade nyligen en Master i Nya Performativa Praktiker på DOCH, som är en del av Stockholms konstnärliga högskola. Hon har samarbetat med koreograferna Mette Ingvartsen, Salva Sanchis, Xavier Leroy, Sidney Leoni, Eleanor Bauer, Cecilia Lisa Eliceche, Daniel Linehan och Leslie Mannès. Hon samarbetar även med ljudkonstnären Peter Lenaerts och designern Nicolas Couturier. Manon medverkar regelbundet i andra konstnärers processer som mentor, rådgivare eller dramaturg och ser sin roll som interpret sammansmälta med rollen som facilitator av kollaborativa processer. I sina senaste verk återvänder Manon till idén om ‘interpretation” som en ekologi av praktiker och intelligenser, självorganisering och interaktiva agenser.

 

Idé och scores: Manon Santkin, Moa Franzén och Tove Salmgren. Performers: Manon Santkin, Francine Agbodjalou, Moa Franzén, Kajsa Wadhia och Tove Salmgren. Med stöd av Stockholms stad och i samarbete med MDT Stockholm och Köttinspektionen Dans. Administrerat av Konstnärskooperativet Interim kultur och Köttinspektionen Dans.

 

#4 Sandra Lolax, Rosalind Goldberg

9 oktober 2016 kl 14.00–18.00 Fri entré, ingen förbokning

En koreograferad läsecirkel är ett undersökande av hur metoder för dans kan möta metoder för läsning i grupp.

Vi föreslår att läsa tillsammans kan vara att dansa tillsammans, och hur vi dansar struktureras av en koreograf för varje tillfälle. Koreografen väljer text, metoder och format för experimentet efter sina egna konstnärliga intressen. Att delta i en koreograferad läsecirkel innebär att samtidigt fråga sig vad en sådan händelse är och kan vara. Vi deltar alla med vår nyfikenhet, våra kroppar, våra öron, vår röst, vår blick och våra tankar. Alla som vill är välkomna att delta, inga förberedelser krävs. Det är alltid möjligt att delta som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare.

Cirklarna leds på svenska eller engelska. Som deltagare är du välkommen att använda det språk du känner dig mest bekväm med. Vi hjälps åt att översätta när det behövs.

En konstnär är inbjuden vid varje tillfälle med uppdraget att svara med sin blick, sitt öra, sin hand eller tanke på läsecirkeln genom ett material som går att tryckas på papper. Den inbjudna konstnären deltar på samma villkor som andra deltagare; som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare. Dokumentet som konstnären skapar kommer att publiceras vid följande Sunday Circle. Moa Franzén är inbjuden att dokumentera den fjärde läsecirkeln.

Sandra Lolax (FI/SE) arbetar med koreografi och rörelsepraktiker, ensam och med andra, sedan 2007. Hennes konstnärliga arbete rör sig runt kroppsliga ämnen, med ett intresse för att expandera sin förståelse för vad en kropp kan göra, och vad en “bra”/frisk kropp är. Hennes solon And I’m ready for action (2011) och Action (2013) är exempel på dessa intressen. Under 2016 medverkar Sandra i verket The Internet av Mårten Spångberg och är medlem i Weld company 2016. Hon samarbetar också med Stina Nyberg and Rosalind Goldberg i projektet Bodybuilding. Sandra arbetar/ arbetade tidigare som dansare med koreografer som Maya M. Carroll (nee Lipsker) Rebecka Stillman, Litó Walkey, Anne-Mareike Hess, Deborah Hay och Miriam Horwitz.

Moa Franzén (f. 1985) är konstnär baserad i Stockholm. Hennes arbete rör sig inom skrivande och performance och placerar sig i och mellan konst, koreografi och litteratur. Franzéns arbete kretsar kring och utforskar motsägelsefulla och komplexa former och praktiker som platser och uttryck för agens och motstånd, genom att belysa och förskjuta hegemoniska narrativ och akter. Hon arbetar ofta i curatoriella samarbetsprojekt där organiserandet av tillfälliga rum för utbyte och samtal är centralt. Franzén har en Master i Nya performativa praktiker från DOCH. Hon har visat sina arbeten nationellt och internationellt, curerat och organiserat utställningar, seminarier och performance samt publicerats i flertalet tidskrifter och publikationer.

×
Jump with me! Foto: Anders Lindén

I jump with me! möter du tre personer som enbart existerar genom hoppet. Deras manér och kroppar är formade av hoppet. De tänker när de hoppar. De pratar genom hoppet. Deras sånger sjungs när de hoppar. Känslorna hoppar. I kort, hoppet är deras livlina.

Hoppet är en enkel rörelse i sin elementära form. Det är en rörelse alla kan relatera till och många har en relation till: alla kan inte hoppa men alla vet vad ett hopp är. Med hoppet försöker vi distansera relationer från deras vanemässiga representation – att bokstavligen hoppa ur dess gängse göranden och låtanden. Med en uppsättning av rytmiska strukturer och imaginära angivelser har en praktik formats som ligger till grund för de tre personernas relationer.

Jump with me! utgår från enkelheten och aktiviteten i hoppet för att presentera de tre personerna tillsammans.

 

Biografier

ROSALIND GOLDBERG (SE/NO/DE) är utbildad vid Balettakademien i Stockholm och vid Master programmet i koreografi vid HZT Inter -University Center for Dance Berlin. Hon är född i Norge, uppvuxen i Sverige och baserad i Berlin och Stockholm. Goldberg arbetar som koreograf och dansare i egna projekt och i samarbete med andra. Hon har arbetat med Ingri Fiksdal, Anne-Mareike Hess, Deufert&Plischke m.fl. Sedan 2008 samarbetar hon med Stina Nyberg och Sandra Lolax. Rosalind Goldbergs egna koreografiska arbeten tar sin utgångspunkt i praktik som metod för att arbeta med förhållningssätt och förståelse av kropp. Hennes senaste arbete MIT har visats vid ett flertal festivaler och scener runt om i Europa, bland annat vid Impulstanz festivalen i Wien, under öppningen av den 56eVenedig Biennalen vid side-track eventet PPP-72h. Arbetet var nominerat till priset Prix Jardin d’ Europe. Rosalind arbetar även med organisationen BLINK där hon kuraterar workshops och föreläsningar.

ANNE-MAREIKE HESS (DE/LU) är dansare och koreograf. Som frilansande dansare och performer har Anne-Mareike Hess arbetat med William Forsythe (Human Writes), Ingri Fiksdal (cosmic body), Rosalind Goldberg (MIT and Jump with me), Miriam Horwitz (Nijinsky) med  flera. Hon har arbetat som assistent till ett antal koreografer och som dramaturg för koreografen Marina Tenorio. Anne-Mareikes koreografier har visats på ett  flertal festivaler i Europa och Canada. 2012  fick Anne-Mareike Hess Prize for emerging artists av “Stiftung zur Förderung junger Talente”, Luxembourg. 2015 Belönades Anne-Mareike med “Danzprais” från Ministry of Culture [Lu]. Anne-Mareike Hess och regissören Miriam Horwitz utgör konstnärsduon‘Horwitz & Hess’. Deras senaste produktion Palais idéal erhöll 2015 Stuttgarts dans och teaterpris (DE).

TOVE SALMGREN (SE) arbetar med dans, koreografi och performance, som initiativtagare och medarbetare i diverse kontexter och format. Inom fältet är hon verksam som dansare, koreograf, curator och pedagog och hon har en MA i New Performative Practices från DOCH, Stockholm. Hennes arbete handlar om att aktivera en kritisk diskurs rörande subjektivitet och makt, och ofta genom att hegemoniska strukturer inom själva fältet dans och koreografi adresseras och problematiseras. Hon är involverad i diverse konstnärliga samarbeten, som med The Blob där lek/instutition/kritik kopplas samman, i det kuratoriella samarbetet We happen things med konstnärerna Manon Santkin och Moa Franzén, och som en av två konstnärliga ledare för Köttinspektionen Dans, en mötesplats och scen för experimentiell dans och koreografi i Uppsala.

SALKA ARDAL ROSENGREN (SE) är performer och koreograf baserad mellan Bryssel och Stockholm. Hon började dansa balett i tidig ålder och fortsatte sedan sina studier vid P.A.R.T.S. i Bryssel där hon genomgått Training and Research cycle och utexaminerades 2010. 2009 beviljades hon DanceWeb stipendium. Salka har hållit workshops i STEG (Sverige), Centre Culturel Français de Kinshasa (Kongo) och Yuan Shu, Chengdu (Kina). Hon har producerat och turnerat med verk i samarbete med Mikko Hyvönen och Nicholas Hoffman. Hon arbetar för närvarande med en ny produktion tillsammans med Bryana Fritz. Hon har arbetat med Eszter Salamon, Sarah Vanhee, Malin Elgán, Xavier Le Roy, Daniel Linehan, Tino Sehgal, Gunilla Heilborn, MDT, Liz Kinoshita, Salva Sanchis, Yuan Shu – Chengdu,Thibault Lac.

DANIEL GLATZEL (DE) växte upp i München,Tyskland och Seoul, Sydkorea. Sedan 2004 bor och arbetar han i Berlin. Daniel Glatzel studerade vid HFM Hanns Eisler med lärare i klassisk komposition (Wolfgang Heiniger) och Jazz (John Hollenbeck). År 2006 grundade han “Andromeda Mega Express Orchestra” (AMEO), en unik 18-bit-ensemble som är hans huvudprojekt fram till idag. Förutom att spela ett  flertal instrument i gruppen, är Glatzel ansvarig för kompositioner, arrangemang, produktion och organisation. AMEO har släppt tre album hittills som har hyllats av Die Zeit, SZ, FAZ, NZZ, SPIEGEL, etc. Deras fjärde album “Vula” kommer att släppas 2016 då orkestern firar 10-årsjubileum. AMEO turnerar regelbundet på scener som Berlins Filharmoniker, Roskildefestivalen, Zürcher Festspiele, Jazzfest Berlin, JazzBaltica, Kampnagel Hamburg, Paradiso Amsterdam, Union Chapel London och har även framträtt i Sydkorea, Kazakstan och Sydamerika på inbjudan av Goethe Institutet.

SANDRA BLATTERER (DE) är född i Wien och i dag baserad i Berlin där hon arbetar som en ljusdesigner inom dans och performance. Hon har nyligen samarbetat med Begum Ericas, Hermann Heisig, Shannon Cooney, Anke Eckardt, Siegmar Zacharias (SXS Enterprise), Sergiu Matis, Jana Unmüßig, Laurie Young, Eve Sussman / Jim White / Claudia de Serpa Soares (MUT)

 

Koncept och koreografi: Rosalind Goldberg. Utvecklad och framförd av: Salka Ardal Rosengren, Anne-Mareike Hess, Tove Salmgren. Kostym: Anna Uddenberg Komposition: Daniel Glatzel. Ljus: Sandra Blatterer. Illustration: Emma Åkerman. Publikation design: Jonas Williamsson. Administration: Interim Kultur. Stöttad av Kulturrådet i Sverige och Kulturråd i Norge. Samproducerad av Weld i Stockholm.

 

#5 Stina Nyberg, Zoë Poluch

13 november 2016
14.00 – 16.00 Koreograferad läsecirkel med Stina Nyberg
17.00 – 18.00 Föreställning Zoë Poluch
Fri entré, ingen förbokning

En koreograferad läsecirkel är ett undersökande av hur metoder för dans kan möta metoder för läsning i grupp.

Vi föreslår att läsa tillsammans kan vara att dansa tillsammans, och hur vi dansar struktureras av en koreograf för varje tillfälle. Koreografen väljer text, metoder och format för experimentet efter sina egna konstnärliga intressen. Att delta i en koreograferad läsecirkel innebär att samtidigt fråga sig vad en sådan händelse är och kan vara. Vi deltar alla med vår nyfikenhet, våra kroppar, våra öron, vår röst, vår blick och våra tankar. Alla som vill är välkomna att delta, inga förberedelser krävs. Det är alltid möjligt att delta som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare.

Cirklarna leds på svenska eller engelska. Som deltagare är du välkommen att använda det språk du känner dig mest bekväm med. Vi hjälps åt att översätta när det behövs.

En konstnär är inbjuden vid varje tillfälle med uppdraget att svara med sin blick, sitt öra, sin hand eller tanke på läsecirkeln genom ett material som går att tryckas på papper. Den inbjudna konstnären deltar på samma villkor som andra deltagare; som åskådare/lyssnare/vittne eller som läsare/dansare. Dokumentet som konstnären skapar kommer att publiceras vid följande Sunday Circle. Maria Stiernborg är inbjuden att dokumentera den femte läsecirkeln.

Stina Nyberg kommer ifrån Örnsköldsvik och bor i Stockholm. Hon är utbildad på Balettakademien samt på masterutbildningen i koreografi på DOCH. Hennes arbete utgår från en feministisk syn på kroppen: på dess sociala, biologiska och politiska konstruktion och förmåga att röra på sig. Nyberg har koreograferat The Knifes show Shaking the Habitual och medverkat som dansare på turné under 2012-2014. Nybergs senaste uppdrag är verket Tones & Bones för Cullbergbaletten 2014. Just nu arbetar Nyberg med föreställningen Shapes of States, om relationen mellan en välmående kropp och en välmående samhällskropp. Parallellt med sitt koreografiska arbete deltar Nyberg i det ettåriga programmet Critical Practice – Made in YU, en plattform för skrivande och diskursiva metoder inom det koreografiska fältet.

Maria Stiernborg är performancekonstnär utbildad på Dramatiska Institutet, och masterprogrammet Konst i Offentligheten på Konstfack, Stockholm. I sitt konstnärskap intresserar hon sig främst för relationen och maktförhållandet mellan konstnären och publiken och vad som uppstår när man bryter de rituella kontrakten. www.disengagedfreejazz.com www.forlaget.org www.arenabaubo.se www.stiernborg.com

×
"Example" av och med Zoë Poluch. Foto: Annaliese Comelab

Zoë Poluch undersöker i sitt danssolo EXAMPLE om det är möjligt att skapa dans som är tidlös. Hur skulle den dansen se ut, smaka, kännas? Det börjar i mörkret och sedan tar Poluch med oss på en resa i imaginära och fiktiva landskap. Koreografimaterialet kommer från flera koreografer från olika generationer, länder och estetiker.

Koreografi och dans: Zoë Poluch.

Med material från Chrisander Brun, Moriah Evans, Kim Hiorthoy, Nadja Hjorton, Anders Jacobson, Martin Kilvady, Anna Koch, Efva Lilja, Stina Nyberg, Tilman O’Donnell, Halla Ólafsdóttir, Rasmus Ölme, Chrysa Parkinson, Juli Reinartz, Petra Sabisch, Mårten Spångberg, Jens Strandberg och Uri Turkenich.

Numera, undrar Zoë Poluch hur och vad en lokal konstnärlig praktik kan vara, vilket driver henne att försöka tyda vad begreppen ‘lokal’ och ‘praktik’ faktiskt vill. Praktiken i fråga är koreografi, som är det fält hon tog en masterexamen inom på DOCH i Stockholm, 2012. Zoë har inte utvecklat ett distinkt koreografiskt intresse eller en koreografisk signatur, utan experimenterar i stället med olika former av skrivande, dansande, organiserande av symposier, samarbeten och koreograferande. Arbetet dras just nu mot att utmana olika former av samvaro – mer exakt i form av ett platsspecifikt projekt i ett 9-våningshus i en Stockholmsförort, vilket genomförs inom kontexten för post-masterkursen ”Critical Habitats” på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Tour de Dance är en ny oberoende struktur för presentation av dans i Sverige. Se mer information www.tourdedance.se