Datum: 12 november
Tid: 19.00
Plats: Uppsala konstmuseum
Uppsala slott, Drottning Christinas väg 1, ingång E
Biljetter: 60kr
SLOW RIFFS / FIVE STAGES OF YES är ett transdisciplinärt soniskt koreografiskt verk som utgår från Heidis ennots-koncept. Placerat i gränslandet mellan konsert och performativ installation, utspelar det sig som en rumslig ljudmiljö som kontinuerligt saktar ned – ett fördjupande landskap av skulpturala kroppar och resonant ljud som publiken kan röra sig igenom. Verket omtolkar elgitarren som ett könat kulturellt artefakt och queerar dess användning genom att begränsa det soniska materialet till en enda ton.
Genom att stämma varje sträng till samma ton underminerar verkat ”gitarrhjälte”-klichéer och maskulint kodade föreställningar om skicklighet. Ljudet blir ett rum för intimitet, omsorg och motstånd snarare än dominans och spektakel. Genom den uthålliga upprepningen av en enda ton destillerar verket klassisk dramaturgi till ett utdraget kvardröjande i ett kollektivt, destabiliserande vibrationsläge.
Koreografin är minimal, skulptural och konceptdriven. Rörelse uppstår ur kroppens relation till gitarren. Återkommande gester – som att smeka, gnida, glida och stumma – skapar motstånd, vibration och närvaro, och suddar ut gränserna mellan instrumentspel och förkroppsligad njutning, medan ljud utforskas som både fysiskt och affektivt material.
Koncept och koreografi: Heidi Rustgaard
Medverkande: Moica Bothner, Ida Jacobsen, Linn Nystadnes, Karen Røise Kielland & Heidi Rustgaard
Ljuddesign: Ross Flight
Ljusdesign: Phillip Isaksen
Kostym och scenografi: Ulrike Steven
Dramaturg: Martin Hargreaves
Finansierats av: Norska Kulturrådet, Fonds for Lyd og Bilde, Trinity Laban Seed Funding och Rose Choreography School.
Samproduktion: Høstscena Ålesund, RAS Sandnes, Rosendal Teater Norge och Köttinspektionen Uppsala, Sverige
BIOGRAFIER
Heidi Rustgaard
Heidi Rustgaard är dansare, koreograf och curator vars praktik verkar i skärningspunkten mellan koreografi och curering. Hon är utbildad dansare, har en MRes i Advanced Practices från institutionen för visuell kultur vid Goldsmiths, University of London, och arbetar utifrån ett transdisciplinärt koreografiskt förhållningssätt. Som en del av den första årskullen vid Rose Choreographic School på Sadler’s Wells (2024–26) använder hon queera metoder för att vidareutveckla sitt one-note-koncept, där hon undersöker det singulära som plural – en frågeställning som ligger till grund för detta projekt. Sedan 2000 har hon samarbetat med Hanna Gillgren som H2DANCE och tillsammans skapat nio helaftonsföreställningar som turnerat internationellt, samt kortare verk och beställningsverk. I Storbritannien har hennes verk visats på bland annat ICA, Sadler’s Wells, Dance Umbrella, The Place, Battersea Arts Centre, Nottdance, Dance4, APT Gallery och Trinity Laban. Internationellt har hon visat verk på Rosendal Teater, Multiple dansefestival och Høstscena (NO), La Villette (Paris), Kanonhallen (Köpenhamn), Monty (Antwerpen), Dock11 (Berlin) och Mengi (Reykjavik). 2018 var hon med och grundade Fest en Fest, en festival för expanderad koreografi som presenterar nordiska och brittiska konstnärer, och hon undervisar i danspraktik och koreografi vid Trinity Laban och Roehampton University.
www.h2dance.com | www.festenfest.info
Ida Jakobsen
Ida Jakobsen är gitarrist, kompositör och performer som verkar i skärningspunkten mellan experimentell rock, noise och queer performance. Hens praktik förenar ljud, förkroppsligande och identitet, utmanar normativa performancekoder och utforskar ljudets erotiska och politiska potential. 2019–2023 var hen gitarrist och kompositör i Deathman, ett performativt dragkingprojekt byggt kring distorsion, drone, feedback och okonventionella gitartekniker. 2015–2022 var hen sångare, gitarrist och kompositör i det queera punk-/noisebandet Intetskjønn, som spelade på By:Larm och Oslo Pride, turnerade i Finland och släppte albumet Intetskjønn (2016), EP-skivorna Bög Life och Gull, sølv, blod (båda 2018) samt singeln 10. klasse (Reidar, kan du redde oss) (2018). Tidigare, 2006–2015, komponerade hen för och spelade gitarr i det alternativa rockbandet Vanity Vanished, som spelade på Slottsfjell Festival och turnerade i England. Sedan 2015 har hen varit DJ inom queer klubbkultur, och 2014–2016 ledde och producerade hen program om queer och alternativ musik för Radiorakel. Samarbeten inkluderar livegitarr i Miriam Kongstad / Poison Paradises CRUISING UTOPIA: Queer Futurities på Bergen Kunsthall (2022), ett livescore till Jean D’Arc med Intetskjønn på Kulturhuset (2019) samt sång på Shaving the Werewolfs One Way Ticket to Dick City (2018).
Linn Nystadnes
Linn Nystadnes är musiker, kompositör, ljudkonstnär och producent som arbetar med experimentell rock, noise, elektronisk musik och tvärdisciplinär performance, med fokus på rytm, textur och den performativa kroppen. Hon har en BA (Hons) i Sound Technology från Liverpool Institute for Performing Arts (2007) och har även studerat ljudteknik samt musik, dans och drama i Norge. Linn är mest känd som medgrundare, gitarrist, sångare, kompositör och producent i noiserockduon Deathcrush (Apollon Records), som fått internationell uppmärksamhet i NME, Interview Magazine, Le Monde och MTV Europe. Deathcrush har spelat på Øya, Roskilde, The Great Escape och Shepherd’s Bush Empire och delat scen med Mayhem, Trentemøller och The Dillinger Escape Plan. Hon uppträder även i Live AIDS och Sex Judas, som soloartist och som ena halvan av noiseduon Oilskin, och har samarbetat med Jenny Hval, Torgeir Vassvik, Rune Lindbæk, Idjut Boys och NyMusikks Guitar Machine. Linn har gedigen erfarenhet av live- och studioarbete, bland annat som teknisk chef på Kafé Hærverk, liveljudtekniker för Jenny Hval, Smerz och Tuvaband, samt som studiotekniker och producent sedan 2003. Hennes arbete har fått stöd av Kulturrådet i Norge (Arts Council Norway) och Music Norway, och hon håller workshops i ljudteknik, gitarr, bas, effekter och ensemblespel.
Karen Røise Kielland
Karen Røise Kielland är en norsk performer, koreograf, regissör och författare. Hon har en kandidatexamen från Amsterdams teaterhögskola (2003) med inriktning mot performance, koreografi och regi, och har utbildat sig i mim och fysisk teater i London. 2004 var hon med och grundade Blood for Roses, som skapat platsspecifika verk och scenverk i Norge och Nederländerna. Hon har samarbetat med Katja Dreyer (BE/DE) och arbetat i sex år med Ivana Müllers IM COMPANY. Hennes verk, bland andra CRY ME A RIVER (2019–20), BIG BANG SHINY (2017) och Svale, røyk og sørgepil, har visats på Black Box Teater, Het Veem Theater, De Appel Arts Center och Henie Onstad Kunstsenter. Hon är även verksam som skådespelare i film, bland annat i rollen som Tone i Joachim Triers Verdens verste menneske (2021), och hennes litterära arbete omfattar Å gå med Kølle (2018) och det pågående projektet Anonyme kilder. Hon har fått stipendier och residens från Kulturrådet i Norge, Nasjonalbiblioteket och Det norske institutt i Athen.
www.blood-for-roses.com
Monica Bothner
Monica Bothner är gitarrist och kompositör och har varit en aktiv kraft i Oslos undergroundmusikscen sedan 1990-talet. Hon rör sig mellan punkrock, garagerock och powerpop och har spelat i en rad band och projekt präglade av en stark DIY-anda. Hon har uppträtt flitigt och turnerat i Norge och Tyskland. Hennes utgivningar omfattar skivor med Xisters, Punchdrunk, The Barbarellas och The Pumps. Hon har också deltagit i flera mindre samarbetsprojekt, bland annat JoVix. Vid sidan av musiken arbetar Bothner som socialantropolog.
Ross Flight
Ross Flight är ljuddesigner, kompositör, tekniker och teknolog som arbetar inom teater, levande konst, digital performance och installation. Sedan 2015 har han arbetat som frilans och samarbetat med kreativa och konstnärliga ledare för att förverkliga komplexa audiovisuella projekt, liksom företagsevenemang för kunder som British Museum, National Gallery och Tate Modern. Han komponerar och producerar originalljud och -musik, ofta för installationer inomhus och på specifika platser, där han använder fältinspelningar, live-signalbehandling och ljudmanipulation i realtid. Han arbetar obehindrat med Reaper, QLab, Max/MSP, Ableton Live samt digitala och analoga mixerbord, och har expertis inom liveljud, FOH-teknik, AV-installation och studiounderhåll. Bland hans samarbetspartner finns Heidi Rustgaard (Sonic Choreographies: One-Note F), H2DANCE (Amplified Edition No. 2, 2021), Acrojou Theatre, Fuel Theatre, Théâtre Témoin, Abigail Conway, Sogn og Fjordane Teater, Opera Erratica, Dreamthinkspeak, Sheila Ghelani och Wellcome Collection. Han har också medverkat vid evenemang som Rhizome 7 on 7-konferensen på Barbican Centre (2013) och Festival of British Advertising (2017). Vid sidan av sitt konstnärliga och tekniska arbete håller han workshops och mentorskap i ljuddesign och teaterproduktion för studenter och yrkesverksamma i början av karriären.
Ulrike Steven
Ulrike Steven är arkitekt, pedagog samt medgrundare och chef för what if: projects, och närmar sig design som en process och en dialog som rymmer flera perspektiv. Driven av en stark känsla för rumslig rättvisa och med utgångspunkt i egna erfarenheter brinner hon för att arbeta med allmännyttigt boende och andra marginaliserade miljöer. Tillsammans med teamet på what if: projects och andra samarbetspartner har hon börjat utforska det offentliga rummet genom queer ekologi, som i Perfect Flower, ett samarbete med koreografen Heidi Rustgaard. Hon har gjort scenografi för H2DANCE:s ONE/OFF, Amplified Edition och Amplified Edition N°2. Sedan 2023 leder hon Stage 2 på masterprogrammet i arkitektur vid Central Saint Martins. 2024 startade hon Queer Scenarios, en gemenskap för forskning, praktik och spridning som utforskar och stödjer queera identiteter och förhållningssätt inom kritisk rumslig praktik.
what-if.info | instagram.com/queer_scenarios
Martin Hargreaves
Martin Hargreaves är dramaturg och skribent vars intressen pendlar mellan tristess och hysteri. Hans forskning kretsar kring performativitet och omfattar dansens och performancekonstens senare historia, queera praktiker och campiga missförstånd. Efter sin doktorsexamen blev han redaktör för Dance Theatre Journal, och han har sedan dess undervisat i en rad utbildningssammanhang i Storbritannien och internationellt. Han har varit gästlärare vid Stockholms konstnärliga högskola sedan 2013. Sedan 2024 är han chef för Rose Choreographic School på Sadler’s Wells i London.
rosechoreographicschool.com/people
Phillip Isaksen
Phillip Isaksen är ljusdesigner och scenograf med lång erfarenhet av teater, dans och tvärdisciplinär performance. Han har en BA (Hons) i Theatre Performance Design and Technology från Liverpool Institute for Performing Arts (2016) och har tidigare studerat ljusdesign vid Romerike Folkehøgskole samt musik, dans och drama vid Hartvig Nissen skole i Oslo. Han har arbetat vid stora norska institutioner som Nationaltheatret, Det Norske Teatret och Oslo Nye Teater, liksom med en rad fria grupper. Bland hans ljusdesigner finns John Gabriel Borkman (2022) och Nostalgi 2175 (2017) på Nationaltheatret, Ei kvinnes kampar og forvandlingar på Det Norske Teatret (2023) och Salamanderkrigen på Teater Innlandet (2024). Inom dans och samtida performance har han ett långvarigt samarbete med Ingri Midgard Fiksdal, där han gjort ljuset till STATE (2016), Spectral (2020) och The Stillness (2024), och han har även arbetat med Inés Moldskred Belli, Susie Wang och Ludvig Uhlbors Productions. Som scenograf och visuell formgivare har han nyligen gjort Medea (2024) och Scener fra et ekteskap (2021) på Teatret Vårt, samt Cassandra och Unge Werthers lidelser på Rogaland Teater (2023). Han har också arbetat som ljustekniker och elchef på Nationaltheatret och Oslo Nye Teater, samt som dramaturg och performer i utvalda produktioner med Susie Wang och Fiksdal Dans.
